Lokes förlossning

Happ, då har jag klarat av en andra förlossning och definitivt min sista. Lite sorgligt men som min mamma sa; "Du är som gjord för att föda barn men inte att vara gravid."
Japp, så är det, jag och Jocke har t.o.m. diskuterat sterilisering då jag inte vill stoppa in fler saker i min kropp nu som påverkar hela mitt mående. Men det är ett stort beslut så vi avvaktar med den punkten.

Natten till måndagen den 1:a februari hade jag lite konstiga känningar nere i mitt heligaste. Det kändes som att han låg och borrade med huvudet och det gav stickningar och konstiga obehag som jag inte känt tidigare. Jag var upp och kissade flera ggr då jag fick för mig att vattnet kanske kommer gå. Lite molande mensvärk men inget som tog fart och jag kunde fortfarande somna om mellan obehagen. När Jockes klocka ringde vid 5 så kände jag tydlig mensvärk som kom och gick, inte regelbundet men dom fanns där. Jag sa till honom att han fick ha telefonen nära under dagen för jag trodde det hade satt igång. Han gick till jobbet och jag kunde inte somna om, blev så oerhört taggad av tanken att det kanske var igång och ville därför gå upp och börja plocka lite, äta frukost, tvätta mig och riktigt känna efter. Vid det toabesöket när jag gick upp så var det blod på pappret efter att jag torkat mig. Exakt så startade Frejas förlossning så nu var jag övertygad om att det var igång. Jag ringde mamma så hon skulle komma, jag ringde Jocke och bad honom komma hem, packade klart det sista samtidigt som jag pillade i mig lite tea och mackor. Freja sov fortfarande. Jocke var hemma på två röda och kastade sig in i duschen.
Sen kom mamma och hon var mer uppjagad än vad jag var. Jag hade ganska täta och regelbunda värkar vid det här laget men dom gjorde inte så ont än och jag kunde andas mig igenom dom men hon blev nervös och tyckte jag var för lugn helt enkelt. Strax innan vi skulle åka vaknade äntligen Freja så jag hann göra i ordning välling och pussa henne hejdå. 
Ca 7:30 satte vi oss i bilen och då började jag klocka värkarna som gjorde lite mer ont för varje gång dom kom. Under den timmen i bilen hade jag 13 värkar. 
Väl framme i Falun så körde vi drive in på donken, lite mer frulle ville vi båda ha. 
Runt 9-tiden var vi inne i vårat förlossningsrum. Vi hade kommit på en lugn dag så det var skönt. Jag hade en jättetrevlig sköterska och en jättetrevlig barnmorska som tog hand om oss. Det kändes väldigt avspänt och tur var att vi kom när vi kom för vid 9:30 började värkarna bli starkare och nu behövde jag lustgas. Den fungerade bra på det viset att jag hade något annat att fokusera på än på smärtan men lite dåsig blev jag. 



Barnmorskan satte en kurva och undersökte mig, jag var redan öppen 6 cm. Yes, idag skulle det bli bebis!!!
Jag hade känt ett tryck nedåt ganska länge och jag förstod att det här kunde nog gå fort så då bad jag även om epidural. 
Det där trycket nedåt blev starkare och starkare och jag kände att jag ville börja krysta men jag sa ingenting till barnmorskan för jag ville verkligen ha epidural först. 10:50 kom narkosläkaren in och satte den och direkt efter undersökte barnmorskan mig. I samma skede gick vattnet och konstaterade att jag var öppen 10 cm och att epiduralen inte hade hunnit börja värka, så vid nästa värk skulle jag börja krysta helt enkelt.
Nu blev jag taggad, jag drog in lustgasen och satte igång att krysta. Efter 3 värkar, kl 11:16 kom en 3320 g och 48 cm lång Loke ut, fullt frisk! Det gjorde inte alls lika ont som det gjorde med Freja, ingen smärta bak i ryggen, inget illamående och ingen brännande känsla i slidan. Det kändes som ett plopp bara! Jag var knappt svettig alltså ! Helt magiskt!


Men lyckan blev kortvarig för när jag skulle krysta ut moderkakan så vägrade den lossna. Dom drog på fullt med lustgas och tryckte hårt i min mage samtidigt som dom drog men ingenting. Snabbt fattades beslutet att jag var tvungen att operera ut den. Jag blev jätterädd, jag skulle bli sövd och rullas in i en operationssal, jag som aldrig har opererats förr. Det var inget snitt som skulle göras tack och lov utan dom går in för hand vaginalt och tar ut den. En relativt vanlig operation men som är den vanligaste orsaken till att kvinnor dör av under en förlossning då man förblöder helt enkelt.
Dom försökte lugna mig med att det var ett snabbt ingrepp så jag pussade Jocke och Loke hejdå. Jag rullades iväg och tusen tankar snurrade. Jag var så rädd att jag skakade. 
Det sista jag minns är bara att jag fick syrgasmask på mig och sen helt plötsligt var jag på uppvaket. Jag minns att jag tittade på klockan, den var exakt 14. Shit, jag hade varit borta i nästan 3 timmar. Jag hade ont i halsen och mådde lite illa så jag fick lite medicin mot det. 15:15 kom en sköterska och berättade att mina två killar undrade var jag var och att dom saknade mig så nu var det dags att få åka tillbaka in till dom.
Det var helt underbart att se dom igen. Jocke hade blivit lämnad själv med Loke och inte ens fått en blöja till honom. Han hade blivit väldigt orolig när det tog sån tid och han hade inte fått någon information alls om mig och det var väl egentligen enda minuset under hela vistelsen. 
Men nu var jag tillbaka och myspartyt kunde börja. Jag mådde oförskämt bra om än lite trött och en del huvudvärk.





Morgonen därpå var vi övertygade om att vi ville åka hem men tyvärr visade det sig att Loke hade lite för högt bilirubinvärde, alltså gulsot och att dom ville ta en ytterligare kontroll på eftermiddagen samt att jag hade järnbrist då jag tydligen förlorat mycket blod under operationen, därav huvudvärken.
Efter en ytterligare kontroll på eftermiddagen så hade hans värde sjunkit lite och jag blev ordinerad att äta järntabletter i 3 veckor men att vi fick åka hem och vi ville, dock skulle vi vara uppmärksamma på Lokes färg och allmänna tillstånd samt mig själv så jag inte fick ont eller blev sämre.
Vid 17-tiden var vi hemma och där väntade en nyfiken Freja och mormor och morfar!!




Ca 20 dagar kvar

Nu är det inte långt kvar, det kan egentligen ske när som helst. Lillebror är beräknad att se dagsljuset den 2 februari och det känns att det är i slutfasen av graviditeten. Jag får snabbt ont i fötterna när jag står upp en längre tid, jag är faktiskt till och med lite svullen i fötter/ben/händer vilket jag aldrig blev med Freja. Nattsömnen störs varje gång jag försöker vända mig om då jag får massa sammandragningar. I två nätter har jag fått som kramp i regionen där man brukar ha mensvärk, i samband med att jag försöker byta sida. Det gjorde riktigt ont. Men jag tycker det är märkligt att jag inte får så under dagarna då jag är väldigt aktiv. Igår skottade jag hela gården t.ex. utan problem.
Illamåendet kommer inte alls lika ofta vilket är en otrolig lättnad, i allafall inte sådär så jag mår tokilla och det känns som att jag kommer spy utan det är mer ett molande. Det som är mest irriterande med det är att jag fortfarande får en sådan otrolig salivutsöndring i samband med att jag börjar må illa, fortfarande så att jag måste använda en spottkopp. Så vidrigt! 

Det var lite om mitt mående. I övrigt så är allting klart och lilleman kan komma nu om han vill, kläder är tvättade och vikta, hans rum är i stort sett klart, bara lite småpill kvar för extra trivselfaktor. Barnvagnen har vi haft ett par veckor men den står fortfarande nedmonterad i kartong då vi inte riktigt vet var vi ska ställa den än. Vi har valt en syskonvagn så den kommer ju enbart behövas när vi ska åka någonstans med båda barnen. Har även börjat packa BB-väskan och beställt hem saker som nursingpads och en ny bröstpump från apoteket. Har egentligen syrrans gamla bröstpump men den har ju några år på nacken och jag är lite anti emot att använda saker av plast för länge, speciellt sånt som ska användas kring mat. Så en ny sån blir det den här gången. Jag ska ju amma men jag vet att i början gjorde det jäkligt ont innan brösten vande sig, det gick hål en gång i mitt ena bröst så jag var tvungen att pumpa det bröstet ett par dagar för att låta det vila. Lika bra att ha alla resurser och hjälpmedel hemma. Purelan har jag kvar nästan en full tub, bästa bröstvårtssalvan. Använde den efter varje amning.

Freja mår i allafall bra, hon har varit ledig från föris sen innan jul men idag ska hon tillbaka. Hon är ju där varje förmiddag i ca 3 h beroende på vilken tid hon vaknar (ungen kan ju sova till 10). Har funderat lite kring hur vi ska göra för vi har bara en bil, Jocke cyklar till jobbet för att jag ska kunna lämna henne på dagis och nu har det kommit så mycket snö att det blir besvärligt för honom. Dessutom skulle jag vilja umgås med Freja så mycket som möjligt nu innan lillebror kommer, eftersom vi inte vet hur han kommer vara eller må. Men det kanske gör att det då blir konstigt för henne när hon ska tillbaka till föris igen efter att vi fått lillebror och saker och ting förändrats. Det bästa för henne är väl att allt ska fungera som vanligt och att försöka att inte rucka för mycket på hennes vardag med tanke på att det kommer bli en stor omställning ändå. Samtidigt är det tid med henne som jag aldrig får igen... Tar tacksamt emot era tankar och funderingar kring detta! 

Det blev ett långt inlägg men det är skönt att skriva av sig lite då och då! Hoppas du orkat läsa igenom allt;)

Ha det bra så länge så får vi se om jag hinner skriva mer innan dagen D!

Gravid igen

Jag kan ju inte påstå att jag är någon flitig bloggare men nu har jag helt enkelt en sådan lust att skriva av mig lite om mina tankar och funderingar kring en andra graviditet och förlossning.
 
I slutet på maj plussade jag. Det var väl planerat och jag hade plockat ur min spiral månaden innan och tänkte att det får ta den tid det tar men jag kan säga som så att det blev barn på i stort sett första försöket. Hade jag vetat att det skulle bli barn så snabbt hade vi väntat till efter sommaren då jag var i ganska dålig form (problemmage) och dessutom var det ju inte så bråttom. Jag hade ju en väldigt jobbig graviditet med Freja då jag mådde illa från början till slut och jag tvivlade faktiskt över om jag skulle klara en till graviditet ifall det skulle bli likadant. Har dessutom fobi med att må illa och kräkas men jag försökte tänka positivt och att det kanske inte behövde bli likadant igen.
Men redan i vecka 5 började jag känna mig lurig och jag förstod att jag skulle nog drabbas av illamående iallafall och nog blev det så, fast 10 resor värre än med Freja. Jag kräktes konstant mellan vecka 5 och 20 ungefär. Det var så illa första veckan att jag blev inlagd på Falu sjukhus då jag inte fick behålla varken vätska eller mat. Hela sommaren har jag i stort sett legat uppe i sängen med avbrott för att springa in på toaletten och kräkas. Jag har varit doftkänslig så inni bomben, t.o.m. Freja luktade illa. Ni som har barn vet ju att ens barn luktar godast i världen men mitt illamående triggades igång av hennes doft. Jag kunde absolut inte gå in i hennes rum på morgonen och byta bajsblöja utan en klädnypa på näsan var bara att glömma. Jag tänkte faktiskt på att göra abort ett flertal gånger för jag stod inte ut. För att inte tala om min ökade salivproduktion, jag har varit och är fortfarande tvungen att ha en spottkopp då jag har sånna otroliga mängder saliv. Ska tydligen ha med illamåendet att göra.
 
Men så kom semestern för både min familj och för Jockes familj och jag har verkligen våra familjer att tacka för att dom stått ut med mig och för att dom tagit hand om Freja. Har haft så dåligt samvete gentemot henne. Är glad att hon är så liten att hon ändå inte kommer minnas den här sommaren. Jag har till större delen alltså varit sängliggande hela sommaren och har jag haft några bra timmar har jag försökt gå ner på stranden men bara det har varit jobbigt. Jag kunde inte stå upp i längre än någon minut så var tvungen att alltid ha en stol nära till hands och se till så att jag fick hjälp av någon med Freja.
 
Nu är jag i vecka 32 och även om det var länge sen jag kräktes så är inte illamåendet över. Det är inte alls lika ofta men titt som tätt så slår det till och jag blir tvungen att avbryta allt jag gör och gå och lägga mig. Det är hanterbart men gör mig fortfarande väldigt låst och jag vill inte planera in saker ifall att illamåendet skulle slå till. Sen har jag otroligt mycket mer sammandragningar denna graviditet, förra graviditeten minns jag inte att jag hade en enda, också kanske för att jag inte visste hur dom kändes men den här gången är dom väldigt tydliga.
 
Men nu känner jag att förlossningen börjar närma sig och jag är glad över att jag har en tidigare erfarenhet för även om den ena förlossningen sällan blir den andra lik så finns det faktiskt några saker som jag förväntar mig kommer vara lika och som jag önskar att någon berättade för mig inför min första förlossning.
 
1. BB-väskan är överskattad. Det jag är glad att vi tog med är kläder till barnet, tofflor till mig och en dator så man kan se på film men i övrigt så var det alldeles för mycket packning. Jag hade köpt bekväma trosor, massor av amningsunderkläder, hårgrejer, smink, allt som jag kunde tänkas vilja använda. Men i ärlighetens namn, några andra trosor än det fantastiskt sexiga nättrosor som man får på sjukhuset kan man faktiskt inte ha, för man blöder så mycket att man måste ha en blöja på sig, och INGA trosor som finns i butikerna idag har plats för en sådan. Mat och dryck under förlossningen var då inte jag sugen på då jag bara kräktes och kräktes av smärtan. Less is more!
 
2. Jag trodde att man fortfarande skulle ha väldigt ont efter att man fött men faktiskt försvinner all smärta (inklusive illamåendet). Det är som är att trycka på en knapp så är allt borta, så hur jobbigt det än må vara och hur ont det än gör så kommer det gå över så fort ungen är ute. Har man den tanken i bakhuvudet så tror jag det blir lättare att föda.
 
3. Under första dygnet som nybliven mamma så är det inte så roligt så länge man är kvar på sjukhuset, sköterskorna kommer nämligen in med jämna mellanrum och TRYCKER en på magen, hårt. Rakt in i livmodern. Samtidigt forsar det blod ur sin käraste kroppsdel. Det är ju för att hjälpa livmodern att dra ihop sig men fyfasen vad obehagligt det var. Dom tryckte nog första gången redan inom en timme efter jag fått Freja och bara det kändes läskigt och sen gjorde dom det flera gånger under första dygnet. Så det ska man vara förberedd på.
 
4. Nu kommer vi till något som gjorde mig väldigt rädd och orolig. Den nyfödda bebisen kräks ofta det första eller dom första dygnen. I efterhand så är det bara logiskt men där och då önskar jag att någon hade förvarnat mig. Det är ju nämligen så att den kräks upp fostervatten vilket inte är så konstigt men det kan vara bra att man vet om det så slipper man bli lika rädd som vi blev.
 
5. Sen detta tjat om att "nu är det slut på sovmorgon och nu kommer ni vara ständigt trötta och blablabla". Jag vet att det kan vara så för vissa men vi har haft en helt underbar erfarenhet av detta då Freja aldrig haft problem med att somna själv, sova i sin egen säng, i sitt eget rum osv. Hon sov i sitt nest mellan oss i början, sen flyttade vi över nestet till hennes spjälsäng och idag har hon eget rum med en ny växasäng. INGA PROBLEM! Vi har haft samma rutin sedan dag ett, strax innan kl 19 är det pyjamas, välling, tandborstning och sen är det puss och godnatt som gäller och vi behöver inte ens vara kvar i hennes rum. Vi går ut och stänger dörren och sen sover hon inom kort. Sen vaknar hon allt mellan kl 7-9 på morgonen men hon sover heeeela natten, i sin egen säng. Folk får tycka vad dom vill om den rutinen men det viktigaste är att hon är nöjd. Självklart sover hon middag och det är samma sak då, puss, godnatt och lägger henne i sin säng. NO PROBLEMO! 
 
Med dessa 5 punkter tänker jag nu avsluta denna sammanfattning och jag hoppas att det här har varit till hjälp och inte något som ska skrämma upp en om man nu kanske sitter där hemma och väntar på sin lille bebis. Det är enbart vad jag önskar att någon talat om för mig så man inte fick sådan chock där och då.
 
//Josefin