Ut på tur aldrig sur!

I morse var vi ut och gick i skogen, utan vagn. Vi har fått en sorts ryggsäck att bära Freja i på ryggen, den är från Jockes föräldrar. Dom använde den t.ex. när dom åkte slalom så fick barnen sitta i den och åka med. Jockes lillebror skrattade högt när han var runt året och fick åka med sin pappa, så fort han slutade åka så började han grina. Folk hade kommit fram och skällt ut honom efter noter, det var barnmisshandel osv, men dom såg ju aldrig när han åkte, hur han skrattade. Dom var riktigt tuffa, hade aldrig vågat göra annat mer än att promenera om hon ska vara på ryggen. 
 
 
 
I morgon bär första flyttlasset upp till Dalarna. Vi hade inte tänkt åka upp innan flytten men vi längtar upp helt enkelt och Jocke ska börja sin jaktutbildning på tisdag i Rättvik så vi passar på att vara uppe några extra dagar.

Gråa hår

Klockan är halvåtta och vi har redan hunnit vara med om en otäck händelse.
Freja hade precis ätit sin välling och låg på golvet och kravlade. Jag satt och tittade på tv och hade en filt på mig som hängde ner till golvet. Freja är nere vid mina fötter och pysslar med något, filten tror jag, då hon plötsligt börjar hosta och fräsa. Hon har satt någonting i halsen och jag tänker att det måste vara hår (jag tappar mycket hår efter amningen och trots att jag dammsuger varje dag är hon en baddare på att lyckas samla ihop till små tussar som hon sen stoppar i munnen, sååå äckligt) så jag tar upp henne och gräver med fingrarna i hennes mun men hittar inget. Hon låter värre och värre och kämpar för att få luft när hon plötsligt kräks. Ut kommer en liten, liten post it-lapp som jag trodde låg på bordet. Uppenbarligen inte.
Så med det sagt så har jag nog nu fått ett X antal gråa hår, så rädd som jag blev. Min lilla flicka, vad illa det där kunde ha gått!